I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.
Men.
Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…
Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.
Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.
Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.
